Det slog mig av någon anledning häromdagen att jag har glömt av den här bloggen totalt. För flera år sedan kändes det på något sätt viktigt att dokumentera ens vardagsbestyr för vem som än velat att ta del av med hjälp av endast några knapptryck. Jag har insett med tiden att vem som helst inte borde inneha den rätten, speciellt inte när det gäller så nakna funderingar. Jag reflekterade inte så mycket över detta i mina sena tonår, när jag ohämmat uppdaterade bloggen för att handskas med mina dystra stunder. Det jobbigaste höll jag nog trots allt för mig själv men nu såhär några år senare undrar jag ändå varför jag kände ett behov av att skriva av mig så öppet.
Nu för tiden värdesätter jag responsen man får i ett mail från någon man inte träffar så ofta, ett samtal på ett fik med en nära vän som både vill lyssna samt lätta sitt hjärta om egna bekymmer, eller hemma med min pojkvän som jag kan vara precis så knäpp tillsammans med som man kan behöva vara ibland. Den sidan av mig behöver också få utlopp, fast kanske inte framför vem som helst.
Samtidigt saknar jag att få skriva, vilket jag verkligen har insett det senaste året. Jag har alltid varit bättre på att uttrycka mig i skrift snarare än i tal så det är synd att den delen av mig har hamnat i skymundan på sistone. Den där boken jag skulle börja på... Ordförrådet som skulle utökas och så småningom ge mig bättre självförtroende... Önskan om att känna sig duktig, att fullborda något. Och inte vad som helst, men något som faktiskt spelar roll. Den drivkraften har alltid funnits men jag har aldrig riktigt vågat ge den det utrymme den förtjänar.
Men det är saker på gång nu. Nu är det dags för större ting. Jag kan se framtiden, ändock något suddig, men den ler mot mig. Livet blir bara det du gör det till och det är bara du själv som sätter stopp för möjligheterna. Med lite stöd kan du gå precis så långt du vill. Jag hoppas att jag får med mig det stöd jag trots allt har förtjänat, för jag tycker att det är min tur nu.
