Jag tycker om min syster. Hon är rolig, jag har kul med henne, och hon lyckas alltid få mig på gott humör. Nice att kunna prata om allt möjligt utan att behöva känna sig knäpp, för hon förstår alltid. När vi var små bråkade vi bara och kunde knappt vistas i samma rum, gick varandra alltid på nerverna. Men det ändrades så småningom. Det är skönt att kunna vara kompis med sin syster. Finns så många syskon som inte tål varandra även fast de är vuxna. Visst, vi är inte lika gamla och befinner oss inte riktigt på samma stadier i livet, men jag förstår precis vad hon menar när hon berättar om sina känslor, och tvärtom. Älskar dig Elin pelin ♥
Saknar Filip också, speciellt när Elin berättar om saker han har sagt och gjort. Så go den lilla ungen. Nu låter jag väl säkert som en gammal tant, men kan inte fatta att han fyller 8 snart. Tycker inte det känns längesen som jag gick i sexan och skulle följa med på ultraljud, men jag fick inte berätta det för nån. Så jag sa bara att jag skulle till sjukhuset, och Jenny lurade hela klassen att jag hade cancer. Det skämtet var nog kanske lite på gränsen, men jag berättade ju direkt jag kom tillbaka (när folk frågade om jag skulle dö) att jag skulle få ett lillasyskon och att jag inte alls hade cancer. Min lille gaybror :)
Nåväl. Nu är det dags för slutspurten av japanskan. En vecka kvar, sen är det tentor som gäller plus hemtenta. Ska försöka kombinera detta med så mycket karate som möjligt den kommande veckan, men jag vet ärligt talat inte vilket jag borde fokusera mest på. Jag vill verkligen klara båda lika mycket. Får göra upp något slags system, bestämma i förväg en tid varje dag när jag ska träna, samt på vad, och ingenting annat. Bara glömma pluggandet. Och sen tvärtom, undvara några timmar till att bara repetera och skriva, utan att ha graderingen smygandes i bakhuvudet. Detta har jag gått o tänkt på mer eller mindre dygnet runt den senaste tiden, vet inte varför egentligen. Det är ju bara onödigt att oroa sig själv, det hjäper ju inte direkt till nåt. Situationen är som den är och det är bara att göra det bästa av den. Men detta ska nog gå bra trots allt :D
Har nog bestämt mig för att gå på
West Coast Riot. Är ju bara dumt att inte ta tillfället i akt när
The Used väl kommer till Sverige för första gången liksom. Vem vet när man får tillfälle att se dem igen? Och bara man ser till att placera sig bra så kommer nog deras spelning vara väl värt 600 spänn. Några andra band kanske också blir kul att kolla på, men man kanske inte behöver vara där hela dagen. Som på Pier pressure förra året, då var man lovligt död i benen när man väl kom hem på natten efteråt. Men det var otroligt kul och en festival jag aldrig kommer glömma! Känner på mig att denna kommer bli ännu roligare, tänk att få se The Used live efter att ha lyssnat på dem så länge! Ett av mina absoluta favoritband som har hållt sig genom åren. Med låtar man har lyssnat på genom olika perioder i livet, som nästan reflekterar hur man mådde just då. Sen hade det ju varit eufori om Bullet hade spelat på WCR istället för Metaltown (som är dagen efter på samma ställe), men jag såg dem ju ändå i februari, så det är väl inte hela världen antar jag.
Nån av er som också ska på WCR?För övrigt saknar jag min ninja i London också. Visst, jag klarar mig bra på egen hand, det är rätt skönt att vara ifred ibland också har jag upptäckt. Men det finns inga armar att krypa in i när man ska sova, ingen att kasta ner is innanför tröjan på, ingen att prata filosofi med om nätterna, ingen att kritisera diverse karateutövare på Youtube tillsammans med, ingen som hjälper mig filma hak-teater... Vi har så roligt tillsammans. Längtar tills jag kommer till dig, älskling.
Oj, det blev en del "saknar" och "tycker om" i det här inlägget. Men man måste få skriva ur sig sånt ibland :) min vän
Linnea skriver så hjärtligt om sin pojkvän, sin familj och sina kompisar jämt, och det är väl bra. Man måste släppa ut sånt då och då. Bättre det än att bara hålla det för sig själv, eller? :P med måtta såklart, det tar liksom bort värdet om man tjatar ut det. Det är sånt man ska värdesätta, tankar man kan plocka fram när man har en dålig dag så att man blir på gott humör igen. Jag tror man berättar sånt för sina vänner och sin familj för sällan, faktiskt. Jag ska i alla fall tänka på det lite mer i framtiden, att berätta för gamla vänner man inte träffar så ofta längre att man faktiskt saknar dem och att man tänker på dem. Sånt värmer i hjärtat när man får höra det. Vem vet, det kanske smittar av sig och studsar tillbaka till mig så småningom, så att mitt hjärta också värms? :)